Skolnovell
Regnet öste ner över gatorna medan jag gick till bussen som skulle ta mig till min nya skola. Jag kände hur min puls ökade och ökade ju närmre busshållplatsen jag kom och hur regnet bara fortsatte att ösa ner. Jag ångrade nästan att jag tog skinnjackan istället för regnjackan som mamma föreslog, men som tur var kom bussen i samma sekund som jag satt foten på hållplatsen, så jag gick på bussen, visade upp kortet och gick mot en ledig plats.
”Ha en bra dag” hörde jag chauffören i bakgrunden.
Jag ignorerade det och bytte låt på ipoden och satte mig på första bästa lediga plats. Det tog inte lång tid förrän jag hörde en tjej ropa en bit bort. Jag vände mig och snett bakom mig satt det en tjej med halvlångt mellanbrunt ganska stripigt hår och bruna ögon, klädd i en randig tröja och ett par enkla jeans, hon log mot mig,
”Kom och sätt dig här” sa hon och log ännu mer.
Jag tvekade men kände ändå att för en gångs skull måste vara lite artig och sätta mig bredvid henne, så jag bytte plats och gick dit.
”Är du ny?” sa hon och såg på mig.
”Ja” svarade jag och såg på henne.
”Jag heter Lykke, vad heter du?” frågade hon och fortsatte att le.
”Ehm, jag heter Karolina” sa jag och hoppades på att det var den sista frågan hon hade att ställa.
Det är det värsta att prata på morgonen och det hela blir inte bättre utav att jag inte känner personen eller verkligen inte om personen bara babblar på. Nu kanske hon inte gjorde det, men på ett sätt känns det som att hon höll på att korsförhöra mig på frågor. Ännu mer störande var det att hon hela tiden log och verkligen ville få kontakt. Visst hon ville vara artig och det är ju i och för sej jättetrevligt men det här kändes på något sätt inte äkta, antingen ville hon bara ha kontakt för att jag var ny och därmed vara trevlig eller så ville hon testa mig, korsförhöra mig för att jag var ny. Jag lutade mig tillbaka i stolen, la benen i kors och drömde mig bort i ingenstans.
”Varför ska du börja i den här skolan då” frågade Lykke igen efter ett tag.
Jag kände mig förolämpad av frågan och svarade inte på frågan. Istället tittade jag henne i ögonen och ignorerade frågan.
”Hörde du mig? Hur kommer det sig att du börjar i den här skolan?” sa hon igen.
”Jag flyttade hit ifrån Oxford” svarade jag och såg på henne.
Just då kändes det riktigt skönt att det var dags att gå av, jag reste på mig och gick ut så fort som möjligt för att inte ha den jobbiga Lykke hängandes efter mig. Mina höga klackar lät i asfalten och jag kände hur alla glodde på mig men det kan ha varit en inbillning också, men det kändes inte som det. Frågan var bara om det var negativt eller positivt. Självklart hoppas man alltid på positiva tankar, men det här kändes väldigt konstigt. Jag ignorerade det och fortsatte in mot skolan. Plötsligt hördes en röst i högtalarna
”Vi hänvisar alla nya elever gå till expeditionen där ni berättar om vilken er mentor är som ni förmodligen fått reda på” sa rösten.
Men var i hela fridens dagar ligger expeditionen då? Tänkte jag och upptäckte en stor karta på väggen framför mig, jag fann vägen till expeditionen och gick emot den. Där vid dörren stod det en halvlång kvinna i kanske 50-årsåldern med ett anteckningsblock i sina händer.
”Är det här jag ska berätta vem jag har fått info om?” frågade jag och såg på henne.
”Javisst, vem är det du söker?” svarade hon och tittade upp från sina papper.
”Jag söker Mrs Evans” förklarade jag.
”Hon finns i sal nummer 340” svarade kvinnan och pekade mot kartan som satt på väggen. ”Tack så mycket” sa jag och gick fram till kartan för att leta rätt på sal nummer 340.
Jag fann den ganska direkt och gick mot trappen för att komma till tredje våningen. Fortfarande kändes det som att alla tittade på mig men jag fortsatte att inte bry mig, varför bry sig när jag vet att det är för att jag är ny som dem tittar? Jag gick fram och knackade försiktigt på dörren där Mrs Evans satt ensam i mörkret och såg ut att skriva något. Hon tittade på mig och log, sedan reste hon sig från sin plats, öppnade dörren och gick fram till mig.
”Vad har du på hjärtat, unga dam?” frågade hon med en vänlig röst.
”Jag är ny här och skulle träffa dig” svarade jag.
”Ja men visst förlåt då måste du vara Karolina Williams?” Sa hon igen och såg på mig.
”Ja det stämmer” sa jag och log mot henne.
Mrs Evans släppte in mig och berättade all info som var värd att veta. Jag kände mig genast glad över min nya mentor för hon verkade vara en riktigt trevlig person i alla fall hade jag fått ett otroligt bra första intryck. Så småningom släppte hon in alla andra elever, det kändes en aning pinsamt att stå där längst fram och bara se alla gå in. När alla hade satt sig ner hördes det hur ljudnivån ökade men Mrs Evans hade pli på dem och bad dem att vara tysta. Alla blev tysta med en gång och kollade upp på henne.
”Vänner det här är Karolina Williams, hon kommer nu att börja i vår klass från och med imorgon.” började hon.
Jag kände hur jag rodnade och hur jag blev ännu mer nervös när det var flera stycken som stirrade på mig, jag hoppades på att det inte syntes på mig att jag blev nervös och generad.
”Du kan sätta dig på den tomma platsen där borta, om du inte ville berätta om dig själv förståss men det tror jag inte att du vill?”
Jag skakade på huvudet och gick och satte mig på den tomma platsen bredvid en kille som log mot mig, jag log en aning tillbaka och tittade sedan upp mot tavlan där Mrs Evans just hade börjat prata om andra världskriget. Efter en timme var lektionen slut och alla lämnade klassrummet, jag gick raka vägen till mitt skåp men på vägen ut krockar jag med en kille och alla mina papper som jag fått flyger åt alla håll, det gjorde inte direkt min dåliga dag bättre på något sätt snarare sämre.
” Oj förlåt, är du okej?” Sa killen och sträckte sig efter ett papper som hade hamnat en bit bort.
Jag svarade inte utan började istället desperat plocka upp alla papper, sedan ställde jag mig upp och gick därifrån. Kanske inte världens trevligaste beteende mot en person som var så trevlig mot mig, faktum var att han också såg ganska bra ut men jag orkade verkligen inte bry mig. Det ända jag ville var att bara åka hem och slappa för att ladda upp inför första dagen i min nya skola imorgon. Men det tog inte lång tid förrän jag hörde killens röst i bakgrunden.
Jag vände mig om och tittade på honom.
”Jag tänkte bara presentera mig, jag heter Taylor” sa han vänligt.
” Karolina, jag måste gå” svarade jag ganska drygt och gick fort därifrån.
”Ha en bra dag” hörde jag i bakgrunden.
Där var det igen vad ska det egentligen betyda? Tänkte jag. Vadå ” Ha en bra dag” är det så man säger hejdå här i London eller vad? Hur som helst tänkte jag inte så mycket på det utan gick istället till bussen sån tur var hade regnet lagt sig och det var inte alls lika kallt som på morgonen, i och med detta gjorde det faktiskt inte särskilt mycket att jag var tvungen att vänta i kanske 10 minuter innan bussen kom. Men när bussen kom gick jag på och visade upp kortet tror ni inte att jag fick höra: ”Ha en bra dag” jo självklart denna gången skrockade jag bara och satte mig på första bästa plats, det kändes också skönt att inte ha någon Lykke som hela tiden skulle prata med än. Men jag kom ändå fram till att min klass verkade riktigt trevlig och framförallt min mentor sedan kanske jag inte betedde mig särskilt bra mot mina klasskamrater men det är en annan historia och jag hade ju faktiskt en dålig dag. *
