.

Här kan ni läsa första delen.
För att inte göra er förvirrade så har boken flyttats till Sverige och huvudstaden så namnen och platserna är nu svenska.



Jonathan Sanchez-Lundberg kunde inte sluta titta på henne, det var något av de vackraste han sätt. Hennes bruna hår och blåa ögon gjorde honom mållös. Han hade aldrig någonsin riktigt känt att han haft känslor för någon inga starka känslor i alla fall, men nu kände han plötsligt hur han hade drabbats av kärlek vid första ögonkastet. Faktiskt kunde han undra vad det var uppfattning hon fått av honom när han inte varit särskilt trevlig än så länge. Han kunde också undra vad det var Frida hade sagt om honom, det kunde väl inte vara så att hon varit öppenhjärtig emot en tjej hon knappt känner. Han måste ta reda på vad det var hon sa om honom. Det måste han bara göra tänkte han. Han gick fram till sitt ex och ryckte tag i hennes arm.

”Vad vill du Jonathan?” suckade hon.

”Jag måste prata med dig” sa han.

”Well, prata” fick han tills var.

”Har du sagt något till Linnéa om mig?” frågade Jonathan och stirrade henne i ögonen.

”Varför undrar du?” skrattar hon.

”Skit i det du, jag vill bara veta vad du sa om mig!” säger han högre.

”Jag sa bara att du var populärast, snyggast och rikast på skolan” ljög Frida eller ja delvis.

”Sa du ingenting om att jag krossade ditt hjärta?” sa han högt.

”Jag sa inte att du krossade mitt hjärta, men jag berättade om alla dina flickvänner” sa hon självsäkert.

”Vad sa hon då?” frågade han nyfiket.

”Angår inte dig” fick han till svar.

”Snälla, jag måste få veta!” sa han.

”Varför vill du helt ärligt veta Jonathan? Jag tänker inte berätta för dig, hur mycket du än ber om det.” sa Frida självsäkert.

”Jag vill veta för att hon är ny och, och… Snygg”, stammade. Han fram.

”Ja visste det! Du är helt otrolig Jonathan. Jag kan inte förstå hur du lyckas.” sa Frida och la armarna o kors över bröstet samtidigt som hon skakade på huvudet.

Frida lämnade Jonathan bakom sig. Han kände sig konstig, det här var inte vad han förväntat sig. Frida hade vunnit över honom, det var inte det han ville. Han var van vid att det var han som vann diskussioner. Nu gick Frida stolt därifrån och inte han. Det kändes så fel. Jonathan vände sig om och såg Sebastian och Adam stå och skratta åt honom. Han skrattade för att inte visa för dem att han var besviken över att ha förlorat. Det fick de inte se, det var nog de sista de skulle få se. Han skulle hellre bada i lera än att erkänna för sina bästa vänner att han kände sig besviken och ledsen. Han kände hur han hoppade till av att han såg någon stå framför. honom.

Han tittade upp och såg långt brunt hår hänga ner och när han kommit upp till ögonen ser han två knallblåa ögon. Linnéa tänkte han.

”God, vad du skrämde mig, stå inte bara där”, sa han.

”Förlåt” sa hon med en ljus röst.

”Frida, berättade ellerhur?” sa Jonathan.

Linnéa nickade och tittade honom i ögonen.

”Oh my god, jag visste väl det. Jaa, vad ska jag säga? Du har redan fått reda på sanningen.” sa han och kände sig osäker på situationen.

”Vilken sanning?” sa Linnéa.

”Har hon inte sagt något om vad jag sa om dig?” frågade han förvånat.

”Neej, har du sagt något om mig?” frågade Linnéa lika förvånat.

 ”All right, det är nog bäst att jag bjuder ut dig på dejt, jag har redan råkat avslöja mig” sa han och tittade in i hennes blåa ögon igen.

”Ursäkta?” fick han till svar.

”Ursäkta vad?”

”Vad har du avslöjat? Ska du bjuda ut mig på dejt?” sa Linnéa frågande.

”Om jag bjuder ut dig på dejt? Vad tror du det är jag försöker säga?” svarade han.

”Oh my god!” utbrast Linnéa.

Kiera Bradshaw kände hur fjärlirarna samlades i hennes mage, detta skulle bli hennes första skoldag i en av USAS mest omtalade skolor Constance By Chilton en skola där man var tvungen att betala en förmögenhet för att gå, där man var tvungen att bära skoluniform. Kieras självförtroende var nu på botten och hon kunde knappt veta varför, hon hade aldrig haft problem med att få vänner, hon har aldrig vart särskilt blyg. Kanske var det för att det var en helt ny skola, en helt ny stad, en dyr privatskola hon skulle börja i en skola där det ryktats om att bara snobbiga människor gått. Hon anlände till skolan med sin 2 år yngre syster Amy vid sin sida.

”Är du nervös Kiera?” frågade hon när de anlänt in på den gigantiska skolgården och precis skulle ta ett steg upp på den stora trappan.

”Ja”, svarade Kiera sin syster.

”Jag med, men det kommer gå bra”, fick hon till svar.

Systrarna Bradshaw gick raka vägen upp för trappen och i dörröppningen sa de hejdå till varandra genom en lång kram. Medan Kiera såg sin lillasyster försvinna upp för trapporna till niondeklassarna, fortsatte hon själv bort mot korridoren, hon gick långsammare och långsammare. Några tjejer som såg ut att vara i hennes egen ålder tittade på henne och viskade med varandra. En av tjejerna med långt blont lockigt hår och smala ben skrattade åt något som en annan tjej sa och kollade mot utgången samtidigt som hon puttade på tjejen igen. Kiera kollade bakom sig ingenting syntes till, men efter få minuter kom en lång kille med brunt halvlångt och rufsigt hår in, han ruskade på huvudet samtidigt som han drog handen genom sitt hår. Två tjejer kom närmare Kiera och ställde sig precis bredvid henne.

”Kolla, han är så himla snygg” viskade en av tjejerna med långt orangerött hår.

” Iz, är det en nyhet eller? Har du hört att han dumpade Cate igår?” sa den andra tjejen med cendréfärgat hår med en frisyr som såg ut att vara inspirerad av Blair Waldorf i Gossip Girl.

Tjejen med orangerött hår skrattade och den långa brunhåriga killen fortsatte framåt i korridoren, många tjejer rodnade och han vände sig om när han gick förbi Kiera, men drog snabbt bort huvudet igen. En annan kille med blont hår gick fram till killen och gjorde give me five med honom.

Stämningen gick ner på botten igen och alla ställde sig utanför en dörr. Kiera kunde inte förstå vad som höll på att hända.

” Ska du inte ställa dig i kön? Vi börjar nu” sa tjejen med blont lockigt hår.

Kiera gick fram och ställde sig i kön bakom tjejen.

”Hej, är du ny?” frågade hon.

”Ja” sa Kiera blygt.

”Jag heter Rachel” Sa hon.

”Jag heter…” Kiera avbröts av läraren som nu stod längst fram i ledet med ansiktet mot eleverna.

Hon vinkade med handen utanför ledet och visade med fingret att någon skulle komma. För tredje gången kunde Kiera inte förstå någonting alls.

”Jag tror hon vill att du ska komma fram till henne”, sa Rachel och log.

Kiera gick fram till läraren.

”Vad bra, tack Rachel. Det är jag som är Kelly Wainwright men du kan kalla mig Mrs Wainwright, det är du som är Kiera Bradshaw ellerhur” sa läraren och skadade hand.

”Det stämmer” log Kiera.

”Välkommen till klassen Kiera!”

”Tack” fick hon fram.

Mrs Wainwright gick in och Kiera kom efter, även de andra från klassen kom in och satte sig på platser. Det började snackas hejvilt. Den brunhåriga killen och den blonda killen satt och viskade med varandra och några tjejer likaså. Mrs Wainwright bläddrade i några papper sedan ställde hon sig och tittade ut mot klassen.

”Får jag be om största möjliga tystnad” sa hon.

Tjejerna slutade snacka men inte de två killarna.

”Christopher och Dean hörde ni vad jag sa?” frågade hon.

Den brunhåriga killen tittade upp.

”Va? Nej jag var på konsert igår så jag tror min hörsel har blivit skadad en aning” sa han med en retsam röst och fick hela klassen att skratta.

”Christopher snälla, kan inte ni två bara vara tysta?” sa Mrs Wainwright med en sträng röst.

”Va? Vad sa du?” fick hon till svar och han fick åter igen hela klassen att skratta.

” Skärpning! Du hörde vad jag sa, var snäll och var tyst!” sa Mrs Wainwright argt nu.

Chris blev tyst och tittade upp mot läraren, men samtidigt som han gjorde det kastade han upp sin penna i luften och fångade den igen sedan höll han på så.

Mrs Wainwright gick fram till honom och tog pennan ur hans hand och la den på katerden.

”Tack” sa hon.

” Okej, vi har en ny tjej i klassen idag. Hon heter Kiera Bradshaw och har flyttat ifrån Los Angeles.” började hon.

”Från LA minsann, har du kanske bott granne med Paris Hilton eller kanske David Beckham?” sa Chris eller vad han nu hette högt och fick åter igen hela klassen att skratta.

Mrs Wainwright gav honom en arg blick.

”Förlåt då” fick hon till svar på ett likgiltigt sätt och Chris blev tyst.

”Hur som helst så ska Kiera här börja hos oss, jag tänkte nu att vi ska gå en runda där ni får berätta era namn för henne. Vi börjar här” sa hon och pekade på tjejen som hälsade på Kiera men henne kunde hon inte minnas namnet på.

”Rachel” sa tjejen och log.

”Cate” sa en tjej med långt gyllenbrunt hår.

”Vi kör nästa” sa Mrs Wainwright och pekade på en tjej som satt på raden bredvid Rachel och Cate. Det var de två tjejerna som viskade om Chris.

”Izabella” sa tjejen med långt orangerött hår.

”Ashlee” sa den andra tjejen.

Namn fortsatte att sägas efter ett tag kom de fram till Chris och hans vän.

”Chris” mumlade han okoncentrerat.

Mrs Wainwright himlade med ögonen och tittade på killen bredvid honom.

”Dean” sa han.

Kiera hade redan glömt bort de flesta namnen hon mindes Rachel, Chris och Dean men det var nog alla.

”Du kan sätta dig på den där tomma platsen bredvid brunhåriga tjejen där uppe i hörnet minns du hennes namn?” sa Mrs Wainwright.

Kiera kände hur hon rodnade hon kunde inte minnas namnet på tjejen, hon fick dåligt samvete över det och skakade osäkert på huvudet.

”Vill du upprepa ditt namn?” sa Mrs Wainwright.

”Vem då? Jag?! Sa tjejen och pekade på sig själv.

”Nej tjejen borta i Sverige” fick hon till svar.

Tjejen skrockade.

”Andie” svarade hon.

Kiera satte sig på platsen och lektionen flöt på. När lektionen var slut gick alla ut. När Kiera hade satt foten utanför dörren hörde hon sitt namn.

”Kiera!” det var Mrs Wainwright som ropade.

”Ditt skåp är det översta ovanför den där tjejen med gyllenbrunt hår där”

”Okej tack”, log Kiera.

Dörren stängdes bakom henne och hon gick fram till sitt skåp.

För att välja kod tryck * för att bekräfta din kod tryck #.

Kiera började tänka på en kod som var enkel att komma ihåg hon slog in sitt personnummer 2305 det var lätt att komma ihåg.

”Hey Chris”, hördes en röst i bakgrunden.

Kiera vände sig om och bakom henne stod han bakvänd så att han hade utgången i ryggen. Hon fastnade med blicken det var en av de snyggaste killarna hon någonsin sätt. Han vände sig om mot Kiera och kollade henne i ögonen med sina mörkbruna ögon. Han nickade och vände sig om igen, sedan gjorde han ett kom tecken med handen. Efter honom kom två killar dels den blonda killen Dean sedan en kille med svart hår. Killarna ställde sig en bit bort ifrån Kiera.

”Det var Kiera du hette right?” sa en röst bakom henne.

”Jaa det var det”, svarade hon och vände sig om.

Där stod Rachel tillsammans med tjejen med gyllenbrunt hår med ett namn som var totalt bortglömt.

”Du hette Rachel va? Och du vad var det du hette nu igen?” Sa Kiera över sin egen förväntan.

”Rachel exakt”.

”Cate, heter jag”, sa hon.

Kiera vände sig om och råkade snegla ögonen mot Chris och hans vänner igen. Han var längre än båda killarna och stod med ansiktet emot Kieras håll. Hans ögon var riktade emot hennes håll och Kiera kunde inte riktigt hantera situationen men ville samtidigt inte låta det märkas så hon tog bort blicken och tittade istället ner på marken.

” Oh, var det Chris du kollade in?” frågade Cate.

” Ehm, nej jag bara…. Ehm kollade åt det hållet” stammade Kiera.

”Ha-ha-ha, kom igen du får kolla in honom, det var inte så jag menade. Han är skolans absolut populäraste och mest förmögna. Han är känd för att vara uppkäftig emot lärare, vara en riktig hjärtkrossare. Varje gång lyckas han krossa en tjejs hjärta så hårt att hon gråter floder och detta händer efter två veckor max, det längsta förhållandet han haft i var 1 månad och det ansågs vara otroligt mycket för att vara honom. Den senaste han var tillsammans med var… mig, sa Cate.

”Oj, förlåt eller vad man säger” sa Kiera och tittade in i Cates gröna ögon.

”Det är lugnt, jag överlever, jag känner att han är alldeles för snygg för att…” hon avbryter sig själv och kollar bort mot killarna.

”Kiera, grattis” säger hon sedan.

”Vadå grattis?” svarade Kiera och såg ut som ett frågetecken.

”Jag tror att du har en hemlig beundrare” sa Cate och tittade ner mot golvet.

Kiera tittade bort mot killarna och insåg att Chris stod och spanade in henne.

Regnet öste ner över gatorna medan jag gick till bussen som skulle ta mig till min nya skola. Jag kände hur min puls ökade och ökade ju närmre busshållplatsen jag kom och hur regnet bara fortsatte att ösa ner. Jag ångrade nästan att jag tog skinnjackan istället för regnjackan som mamma föreslog, men som tur var kom bussen i samma sekund som jag satt foten på hållplatsen, så jag gick på bussen, visade upp kortet och gick mot en ledig plats.

”Ha en bra dag” hörde jag chauffören i bakgrunden.

 Jag ignorerade det och bytte låt på ipoden och satte mig på första bästa lediga plats. Det tog inte lång tid förrän jag hörde en tjej ropa en bit bort. Jag vände mig och snett bakom mig satt det en tjej med halvlångt mellanbrunt ganska stripigt hår och bruna ögon, klädd i en randig tröja och ett par enkla jeans, hon log mot mig,

”Kom och sätt dig här” sa hon och log ännu mer.

Jag tvekade men kände ändå att för en gångs skull måste vara lite artig och sätta mig bredvid henne, så jag bytte plats och gick dit.

”Är du ny?” sa hon och såg på mig.

”Ja” svarade jag och såg på henne.

”Jag heter Lykke, vad heter du?” frågade hon och fortsatte att le.

”Ehm, jag heter Karolina” sa jag och hoppades på att det var den sista frågan hon hade att ställa.

Det är det värsta att prata på morgonen och det hela blir inte bättre utav att jag inte känner personen eller verkligen inte om personen bara babblar på. Nu kanske hon inte gjorde det, men på ett sätt känns det som att hon höll på att korsförhöra mig på frågor. Ännu mer störande var det att hon hela tiden log och verkligen ville få kontakt. Visst hon ville vara artig och det är ju i och för sej jättetrevligt men det här kändes på något sätt inte äkta, antingen ville hon bara ha kontakt för att jag var ny och därmed vara trevlig eller så ville hon testa mig, korsförhöra mig för att jag var ny. Jag lutade mig tillbaka i stolen, la benen i kors och drömde mig bort i ingenstans.

”Varför ska du börja i den här skolan då” frågade Lykke igen efter ett tag.

Jag kände mig förolämpad av frågan och svarade inte på frågan. Istället tittade jag henne i ögonen och ignorerade frågan.

”Hörde du mig? Hur kommer det sig att du börjar i den här skolan?” sa hon igen.

”Jag flyttade hit ifrån Oxford” svarade jag och såg på henne.

Just då kändes det riktigt skönt att det var dags att gå av, jag reste på mig och gick ut så fort som möjligt för att inte ha den jobbiga Lykke hängandes efter mig. Mina höga klackar lät i asfalten och jag kände hur alla glodde på mig men det kan ha varit en inbillning också, men det kändes inte som det. Frågan var bara om det var negativt eller positivt. Självklart hoppas man alltid på positiva tankar, men det här kändes väldigt konstigt. Jag ignorerade det och fortsatte in mot skolan. Plötsligt hördes en röst i högtalarna

”Vi hänvisar alla nya elever gå till expeditionen där ni berättar om vilken er mentor är som ni förmodligen fått reda på” sa rösten.

Men var i hela fridens dagar ligger expeditionen då? Tänkte jag och upptäckte en stor karta på väggen framför mig, jag fann vägen till expeditionen och gick emot den. Där vid dörren stod det en halvlång kvinna i kanske 50-årsåldern med ett anteckningsblock i sina händer.

”Är det här jag ska berätta vem jag har fått info om?” frågade jag och såg på henne.

”Javisst, vem är det du söker?” svarade hon och tittade upp från sina papper.

 ”Jag söker Mrs Evans” förklarade jag.

”Hon finns i sal nummer 340” svarade kvinnan och pekade mot kartan som satt på väggen. ”Tack så mycket” sa jag och gick fram till kartan för att leta rätt på sal nummer 340.

Jag fann den ganska direkt och gick mot trappen för att komma till tredje våningen. Fortfarande kändes det som att alla tittade på mig men jag fortsatte att inte bry mig, varför bry sig när jag vet att det är för att jag är ny som dem tittar? Jag gick fram och knackade försiktigt på dörren där Mrs Evans satt ensam i mörkret och såg ut att skriva något. Hon tittade på mig och log, sedan reste hon sig från sin plats, öppnade dörren och gick fram till mig.

 ”Vad har du på hjärtat, unga dam?” frågade hon med en vänlig röst.

”Jag är ny här och skulle träffa dig” svarade jag.

”Ja men visst förlåt då måste du vara Karolina Williams?” Sa hon igen och såg på mig.

”Ja det stämmer” sa jag och log mot henne.

Mrs Evans släppte in mig och berättade all info som var värd att veta. Jag kände mig genast glad över min nya mentor för hon verkade vara en riktigt trevlig person i alla fall hade jag fått ett otroligt bra första intryck. Så småningom släppte hon in alla andra elever, det kändes en aning pinsamt att stå där längst fram och bara se alla gå in. När alla hade satt sig ner hördes det hur ljudnivån ökade men Mrs Evans hade pli på dem och bad dem att vara tysta. Alla blev tysta med en gång och kollade upp på henne.

”Vänner det här är Karolina Williams, hon kommer nu att börja i vår klass från och med imorgon.” började hon.

Jag kände hur jag rodnade och hur jag blev ännu mer nervös när det var flera stycken som stirrade på mig, jag hoppades på att det inte syntes på mig att jag blev nervös och generad.

”Du kan sätta dig på den tomma platsen där borta, om du inte ville berätta om dig själv förståss men det tror jag inte att du vill?”

Jag skakade på huvudet och gick och satte mig på den tomma platsen bredvid en kille som log mot mig, jag log en aning tillbaka och tittade sedan upp mot tavlan där Mrs Evans just hade börjat prata om andra världskriget. Efter en timme var lektionen slut och alla lämnade klassrummet, jag gick raka vägen till mitt skåp men på vägen ut krockar jag med en kille och alla mina papper som jag fått flyger åt alla håll, det gjorde inte direkt min dåliga dag bättre på något sätt snarare sämre.

” Oj förlåt, är du okej?” Sa killen och sträckte sig efter ett papper som hade hamnat en bit bort.

Jag svarade inte utan började istället desperat plocka upp alla papper, sedan ställde jag mig upp och gick därifrån. Kanske inte världens trevligaste beteende mot en person som var så trevlig mot mig, faktum var att han också såg ganska bra ut men jag orkade verkligen inte bry mig. Det ända jag ville var att bara åka hem och slappa för att ladda upp inför första dagen i min nya skola imorgon. Men det tog inte lång tid förrän jag hörde killens röst i bakgrunden.

Jag vände mig om och tittade på honom.

”Jag tänkte bara presentera mig, jag heter Taylor” sa han vänligt.

” Karolina, jag måste gå” svarade jag ganska drygt och gick fort därifrån.

”Ha en bra dag” hörde jag i bakgrunden.

Där var det igen vad ska det egentligen betyda? Tänkte jag. Vadå ” Ha en bra dag” är det så man säger hejdå här i London eller vad? Hur som helst tänkte jag inte så mycket på det utan gick istället till bussen sån tur var hade regnet lagt sig och det var inte alls lika kallt som på morgonen, i och med detta gjorde det faktiskt inte särskilt mycket att jag var tvungen att vänta i kanske 10 minuter innan bussen kom. Men när bussen kom gick jag på och visade upp kortet tror ni inte att jag fick höra: ”Ha en bra dag” jo självklart denna gången skrockade jag bara och satte mig på första bästa plats, det kändes också skönt att inte ha någon Lykke som hela tiden skulle prata med än. Men jag kom ändå fram till att min klass verkade riktigt trevlig och framförallt min mentor sedan kanske jag inte betedde mig särskilt bra mot mina klasskamrater men det är en annan historia och jag hade ju faktiskt en dålig dag. *

Hej! Nu är jag hemma, efter en resa till Göteborg för Madonna konsert + en heldag på stan med mami. Dagen har varit bra trots att jag vaknade upp på dåligt humör på grund av min mardröm som jag drömde. Nu får ni veta den oavsett im ni vill eller inte. För att ni ska fatta något så måste jag först berätta att jag och min vän Anja har bestämt att när vi slutar gymnasiet så ska vi flytta till Los Angleles. Anja ska söka till American idol och jag ska gifta mig med Zac Efron (om han gjort slut med Vanessa Hudgens) och bli en världsberömd musikjournalist.

Så inatt drömde jag att jag skulle (detta är då jag och Anja slahit igenom och båda är världsberömda) ha en helkväll tillsammans med Zac som jag då gift mig med. Men istället för att få en helkväll får jag telefonsamtal stup i kvarten av tusentals kollegor till mig och människor från Anjas manegment som försöker få mig att recensera Anjas konsert, men jag säger att jag inte tänker göra det oavsett hur mycket dem tjatar. Men dem ville inte ge sig, de skrek på mig och verkligen tvingade mig.

Efter 5 samtal hade jag fått damp och var med flit väldigt otrevlig mot dem. Men nej dem skulle verkligen inte ge sig. När jag hade fått de 20 onde samtalet(jag skojar inte) så ringde det en snubbe som försökte fjäska allt, han sa något i stil med: "Snäääääääälla, du är bäst, jag älskar dig och dina artiklar, du är den vackraste människan på hela jordklotet snälla snälla snälla" då fick jag nog och sa att: "Okej, det är första och sista gången jag gör det, men först måste jag ringa Anja och fråga om det är okej först, efter det kan ni snälla låta mig vara ifred".

Så så var det med det och jag fick vara ifred från otrevliga journalister och manegmentmänniskor den kvällen men samma kväll när alla samtal var avklarade så ringde alla i min familj. Och min stackars man var helt otålig och började kittla mig och verkligen försöka få mig att sluta snacka i telefon, det slutade med att vi bråkade om att jag hade pratat med massa vänner och bråkat med dem. Sådan tur var löste det sig, men när jag hade gjort den recensionen så fick jag ytligare 75 samtal på en dag av journalister som ville att jag skulle skriva en artikel i deras tidning eller att jag skulle skicka recensioenen till dem.

Halleujah hoppas ni inte blev utråkade av att läsa det där. Nu ska jag förberda ett desto mer intressant inlägg till er.

XOXO

När jag kommer in rummet möts jag av en varm solstråle som lyser rakt in i mina ögon. Rakt framför mig finns också en säng, på sängen finns en massa kuddar liggandes på ett guldigt överkast. Där bredvid sängen, finns ett nattduksbord med en lampa och grejer på.  Om jag sedan vänder mig om möts jag av en brunmönstrad fondvägg. På samma sida som fondväggen står en stor garderob. På andra sidan är väggen vit.  På den vita väggen sitter en stor spegel. Där finns även en gigantisk affisch på Coldplay, mitt framför min säng. Gardinerna är svarta, i fönstret står en blomma. Då jag kollar ut genom fönstret  ser jag en vacker gård. Ja det är egentligen allt som skulle få plats i mitt pyttelilla rum.

By the way tack för fina kommentarer angående önskeoutfiten, ni uppskattar alltså sånt? Om ni har något som ni gärna vill ha mer av så säg till bara sådär, det ska inte behövas enstaka inlägg till det.