.

SHIT! Sitter och chattar med min vän Amanda på Facebook om att vi nu har gått i skolan i tio år, jag minns så väl första dagen i förskolan, det roliga är att jag och Amanda har gått i skolan tillsammans i tio år. Tillsammans har vi gått igenom otroligt mycket. Jag kan också konstatera att grundskolan har fått mig att gå igenom en massa olika saker. Jag har alltid tänkt hur det skulle bli när man skulle välja gymnasium, när man skulle behöva tänka på det och hur otroligt jobbig jag hört att nian skulle bli osv. och nu sitter man där själv och ska välja gymnasium och snart starta ett nytt liv med nya utmaningar och nya fler vänner. Jag inser att jag börjar ta ansvar över mig själv och hur otroligt mycket jag vuxit som människa. Att sitta och titta på bilder på sig själv från Italien som var vi sommaren mellan femman och sexan känns heeelt sjukt. Man tyckte själv att man var jättestor, man skulle börja högstadiet det kändes som ett stort steg i livet men shit vad liten och ynklig man var! Det kan jag även känna när jag tittar på sexorna i skolan att shit: "Var jag sådär liten i sexan?" och när jag tittar på dessa bilder kan jag sa att jag faktiskt var så liten, helt sjukt.

Om man tänker efter är det nästan lite sorgligt men också lite läskigt. Mest sorgligt är det att lämna min klass nu. Jag kan inte säga att jag är vän med alla i klassen och är så populär men jag har mina vänner och bara för att jag inte är vän med alla i klassen så är det faktiskt så att dessa personer har i så otroligt många år sett mig växa som människa psykiskt och utseendemässigt, de har liksom varit en del av ditt i många år. Men mest är det sorgligt att lämna alla fantastiska lärare som jag har haft, under hela tiden och som jag fått på vägen. Högstadiet har givit mig motgångar men jag har mognat som fan som människa och jag finner inga ord över hur tacksam jag är över att vissa människor funnits här för mig.