Min bok del 2

Här kan ni läsa första delen.
För att inte göra er förvirrade så har boken flyttats till Sverige och huvudstaden så namnen och platserna är nu svenska.



Jonathan Sanchez-Lundberg kunde inte sluta titta på henne, det var något av de vackraste han sätt. Hennes bruna hår och blåa ögon gjorde honom mållös. Han hade aldrig någonsin riktigt känt att han haft känslor för någon inga starka känslor i alla fall, men nu kände han plötsligt hur han hade drabbats av kärlek vid första ögonkastet. Faktiskt kunde han undra vad det var uppfattning hon fått av honom när han inte varit särskilt trevlig än så länge. Han kunde också undra vad det var Frida hade sagt om honom, det kunde väl inte vara så att hon varit öppenhjärtig emot en tjej hon knappt känner. Han måste ta reda på vad det var hon sa om honom. Det måste han bara göra tänkte han. Han gick fram till sitt ex och ryckte tag i hennes arm.

”Vad vill du Jonathan?” suckade hon.

”Jag måste prata med dig” sa han.

”Well, prata” fick han tills var.

”Har du sagt något till Linnéa om mig?” frågade Jonathan och stirrade henne i ögonen.

”Varför undrar du?” skrattar hon.

”Skit i det du, jag vill bara veta vad du sa om mig!” säger han högre.

”Jag sa bara att du var populärast, snyggast och rikast på skolan” ljög Frida eller ja delvis.

”Sa du ingenting om att jag krossade ditt hjärta?” sa han högt.

”Jag sa inte att du krossade mitt hjärta, men jag berättade om alla dina flickvänner” sa hon självsäkert.

”Vad sa hon då?” frågade han nyfiket.

”Angår inte dig” fick han till svar.

”Snälla, jag måste få veta!” sa han.

”Varför vill du helt ärligt veta Jonathan? Jag tänker inte berätta för dig, hur mycket du än ber om det.” sa Frida självsäkert.

”Jag vill veta för att hon är ny och, och… Snygg”, stammade. Han fram.

”Ja visste det! Du är helt otrolig Jonathan. Jag kan inte förstå hur du lyckas.” sa Frida och la armarna o kors över bröstet samtidigt som hon skakade på huvudet.

Frida lämnade Jonathan bakom sig. Han kände sig konstig, det här var inte vad han förväntat sig. Frida hade vunnit över honom, det var inte det han ville. Han var van vid att det var han som vann diskussioner. Nu gick Frida stolt därifrån och inte han. Det kändes så fel. Jonathan vände sig om och såg Sebastian och Adam stå och skratta åt honom. Han skrattade för att inte visa för dem att han var besviken över att ha förlorat. Det fick de inte se, det var nog de sista de skulle få se. Han skulle hellre bada i lera än att erkänna för sina bästa vänner att han kände sig besviken och ledsen. Han kände hur han hoppade till av att han såg någon stå framför. honom.

Han tittade upp och såg långt brunt hår hänga ner och när han kommit upp till ögonen ser han två knallblåa ögon. Linnéa tänkte han.

”God, vad du skrämde mig, stå inte bara där”, sa han.

”Förlåt” sa hon med en ljus röst.

”Frida, berättade ellerhur?” sa Jonathan.

Linnéa nickade och tittade honom i ögonen.

”Oh my god, jag visste väl det. Jaa, vad ska jag säga? Du har redan fått reda på sanningen.” sa han och kände sig osäker på situationen.

”Vilken sanning?” sa Linnéa.

”Har hon inte sagt något om vad jag sa om dig?” frågade han förvånat.

”Neej, har du sagt något om mig?” frågade Linnéa lika förvånat.

 ”All right, det är nog bäst att jag bjuder ut dig på dejt, jag har redan råkat avslöja mig” sa han och tittade in i hennes blåa ögon igen.

”Ursäkta?” fick han till svar.

”Ursäkta vad?”

”Vad har du avslöjat? Ska du bjuda ut mig på dejt?” sa Linnéa frågande.

”Om jag bjuder ut dig på dejt? Vad tror du det är jag försöker säga?” svarade han.

”Oh my god!” utbrast Linnéa.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0